Hoppa till innehåll

Kategori: Ta sig fram

Fyra korta, en halvlång, två korta, en lång

Warning: Undefined variable $content in /customers/8/5/8/johancarle.se/httpd.www/kairobloggen/wp-content/plugins/facebook-share-new/facebookshare.php on line 636

Kairo trafik

 

Det sitter kanske ett dussin personer intryckta i den lilla mikrobussen.
Jag sticker in huvudet, ropar till chauffören.
Dokki? Ska du till Dokki?
Chauffören ropar något och viftar med händerna och skrattar.
Jag klämmer mig in, skickar fram ett par ginea och hoppas på det bästa.
Det bär av, och mikrobussen rör sig som en cell genom den organism som är Kairos trafik.
Jag tittar ut genom fönstret på bilar och motorcyklar och bussar och allt däremellan.
Det går långsamt.
Långa stunder står det stilla.
Chauffören tutar hela tiden.
Liksom alla andra chaufförer i alla andra bilar.
Människor rör sig fram och tillbaka mellan bilarna.
Jag ser en kvinna som fäller ut tumme och pekfinger och vinkar mot vår buss.
Chauffören ropar något och vinkar avvärjande.
En man närmar sig bussen.
Han ropar något, men hans röst äts upp av den kakafoni av trafikljud som omger oss.
Han håller upp alla fingrar på högerhanden och tummen på vänsterhanden.
Chauffören viftar nej, och mannen vänder.
Jag börjar ana ett mönster.
Jag ser ut genom bussens sidofönster.
Nilen som rinner fram utan brådska.
Skelettliknande höghus i olika nyanser av grått.
Reklamskyltar, gatuförsäljare, bilar, människor.
Jag blundar och tar ett djupt andetag, hostar till när avgaserna når ner i lungorna.
Jag lyssnar på motorer, gnissel, röster.
Och tutandet.
Hela tiden tutandet.
Långa tut, korta tut.
Ett, två, flera.
Jag börjar ana ett mönster.
Efter någon timmas krypkörning genom Kairos avgasmättade skymning är vi framme.
I Dokki.
Gott så.

 

microbusSenare på kvällen är jag med en vän på en libanesisk restaurang med utsikt mot Gizapyramiderna.
Jag berättar om min resa i mikrobussen och frågar om handsignalerna.
Han förklarar att det är en slags teckenspråk.
Pyramiderna, säger han och håller pekfingret och långfingret nedåt.
Det går ju inte att höra något, säger han.
Dokki, säger han och för en knuten näve upp och ner i luften.
Han undrar om jag fattar, och jag säger att jag gör det.
Sen frågar jag om tutandet.
Är det bara på måfå?
Han ser på mig och skrattar.
Vänta, säger han.
Någon timma senare är vi på väg hem i min väns bil.
Och så visar han.
Lång, kort, en två, tre, fyra.
Och så vidare.
Man kan tuta här kommer jag, flytta dig, tack, jag älskar dig.
Och en massa uttryck som innehåller söner och hundar och olika grader av idioti.
Och en massa andra meddelanden och känsloyttringar.
Det finns ett helt språk.
Alla kan det.

 

honkingI Kairo spenderar vi mycket tid i bilen, säger min vän.
Ofta står det still.
Vad ska man göra?
Man kan använda strålkastare och blinkers också.
Och vindrutetorkare.
Fram och bak.
Han tutar, och jag lyssnar och lär.
Sen får vi lite bråttom, för min vän råkar tuta någon av son-hund-signalerna precis när vi kör förbi en folksamling vid en matvagn.
Min vän skrattar och trycker på gasen.
Han tutar Jag älskar dig och blinkar med varningsblinkersen.
Och sätter på de bakre vindrutetorkarna.

Min vän släpper av mig i Dokki.
Jag går och lägger mig och ser fram emot ytterligare en lärorik dag imorgon.
Jag ska till skolan och plugga arabiska.
Och så ska jag åka mikrobuss.

 

KAIROS TUTSPRÅK I URVAL
En kort: Här kommer jag.
En lång: Flytta dig!
Två korta: Tack.
Två korta, en lång: Jag älskar dig.
Tre korta, en lång: Du är en son av en hund.
Fyra korta, en halvlång: Öppna ögonen!

(Det finns många fler uttryck. Jag är fortfarande nybörjare, har inte ens börjat med grammatik och intonation ännu.)

Frisörens dörr?

Warning: Undefined variable $content in /customers/8/5/8/johancarle.se/httpd.www/kairobloggen/wp-content/plugins/facebook-share-new/facebookshare.php on line 636

2016-02-14 15.21.58

 

Kvinnan och mannen står inpackade i en tunnelbanevagn.
På nästa ska vi av, säger kvinnan.
Tåget stannar, dörrarna öppnas.
Kvinnan och mannen välter av med folkmassan, tränger sig igenom den mötande människovågen, kliver åt sidan, stannar.
Mannens ansikte tänds upp, och han pekar på den stora skylten på väggen.
BAB EL SHAARIYA.
Jag förstår, säger han. Jag förstår faktiskt.
Bab betyder dörr, säger han. Shariya betyder gata. Eller dörr. Port.
Lagens port, lagens port!
Han tar tag om kvinnans axlar, upprepar orden med leende läppar.
Bra jobbat, säger kvinnan. Tamem, tamem.
Kanske, säger kvinnan. Mumkin, mumkin.
Hon tar fram telefonen och frågar vad den tror.
Google Translate menar att SHAARIYA betyder långt hår.
Mannen skrynklar ihop ögonbrynen: Men, men…
Det kan betyda grönsallad också.
Mannens ansikte slocknar: Men på lektionen…
Kanske ingången till ett grönsaksland, säger kvinnan. Eller frisörens dörr?
Där är utgången, säger mannen och pekar på en skylt längre bort.
EXIT.
Det finns flera, säger kvinnan och pekar åt andra hållet på en likadan skylt.
Lagens port, säger mannen.
Frisörens dörr, säger kvinnan.

koshir-shisha-sokar-shukran

Warning: Undefined variable $content in /customers/8/5/8/johancarle.se/httpd.www/kairobloggen/wp-content/plugins/facebook-share-new/facebookshare.php on line 636

vattenpipa

Lektionen är slut, och läraren tackar för idag och säger adjö och vi ses imorgon och så vidare. Stolar skrapar i golvet, och eleverna slänger ur sig några trasiga fraser tillbaka.
Shukran, shukran. Mahas-salama, salam. Bokran, bokran.
Vi dröjer oss kvar, frågar om läraren möjligen känner till något trevligt lunchställe. Det gör hon. Flera faktiskt. Har vi möjligen provat koshir? Det har vi inte. Vi har knappt provat någonting ännu. Men vi vill ju förstås, såklart att vi vill, vi är ju liksom här för att prova det ena och det andra och det tredje. Kan läraren möjligen förklara vägen till koshir-restaurangen?

När vi kommer ut tar solen av sig molnen och kastar lite värme på oss. Vi går ut till stora vägen som är stor på riktigt med tre filer i varje riktning finns. Gott om plats för fem eller sex bilar, minibussar, bussar i bredd. Och så några motorcyklar inemellan. Någonstans mitt i alltihop drar en häst på en vagn full av frukt. Vi börjar gå, håller oss så långt till höger vi kan. Det finns en trottoar. Ibland. Men den är upptagen av bilar eller matvagnar. Så vi kryssar mellan parkerade bilar, tar oss fram lite i taget. Vi frågar efter vägen några gånger, och efter en kvart har vi hittat restaurangen.
AL ZA3EEM.2016-02-10 15.10.33

Vi tittar på matsedeln på väggen utanför. I fem sekunder. Sen kommer en man med kockmössa och grå mustasch ut till oss. Han ler och säger massor av ord. Kanske välkomna och kom in, kom in, för all del, kom in, välkomna.
Goddag, säger vi. Tack, tack.
Koshir, säger vi. Vi vill ha koshir.
Mannens ögon lyser upp, och hans ansikte klyvs av ett leende. Klart att ni ska ha koshir. Det är en egyptisk specialitet med ris och makaroner och linser och rostad lök och sås med mera. Varsågoda och sitt, och vad vill ni dricka, fanta, cola, sprite, kaffe?

Två minuter senare står våra skålar på bordet tillsammans med tomatsås, lime och stark sås. Väldigt stark sås. Och ja, jag kanske borde smakat innan jag hällde den över hela min portion. Men som tur är har vi ju en portion till som vi delar på. I all hast. Under tystnad, för ur högtalarna strömmar en koranrecitation på en volym som gör samtal till en omöjlighet.

Mannen med de grå mustascherna ler mot oss och gör tummen upp, och vi ler tillbaka och skickar upp tummarna. Sen reser vi oss och går och betalar. Shukran, shukran. Det smakade bra. Very good. Bye-bye, Mahas-salama.

Mätta och nöjda tar vi oss ut på gatan igen, där vi njuter av solskenet och av att kunna prata med varandra. Vi börjar gå mot skolan igen, men på vägen går vi förbi ett inbjudande café.
SAPORE.2016-02-10 14.06.18
Servitören ler och visar oss till bordet. Välkomna, välkomna. Slå er ner, slå er ner. Vi tackar så mycket för det och sätter oss vid ett bord, och servitören undrar vad som önskas, kära gäster.
Chai, säger vi. Vi vill ha chai.
Givetvis, tack så mycket, och servitören går och hämtar två koppar rykande hett te. Och två flaskor vatten också, för det kan vi säkert behöva.
Shisha, säger han och ler. Vill ni ha shisha?
Jag nickar och säger aiwa, jajamen, klart att vi vill ha socker. Gärna, tack så mycket.
Shukran awi. Yalla!
Servitören lämnar oss. På bordet står en liten rostfri skål med lock. Under locket finns socker. Ja men då så, och så gräver vi med skedarna och sötar vårt svarta te.

Ett par minuter senare ställer servitören ner en meterhög vattenpipa på golvet intill vårt bord. Det ryker från foliepaketet på dess topp, och en äppelsöt tobaksdoft sprider sig omkring oss.
Shisha, säger han och pekar på vattenpipan. Varsågoda, varsågoda, och så lämnar han över slangen med munstycket.
Vi ler och tackar så mycket. Shukran, shukran.

Koshir – en skål med ris, makaroner, linser, lök, mm (stark sås frivilllig)
Shisha – vattenpipa
Sokar – socker
Shukran – tack

Det är svårt det här med språk. Ibland blir det fel, men man får ta det med ro, gilla läget och så vidare.
Jag lutar mig tillbaka i stolen, tar en mun av det söta teet. Så för jag munstycket till läpparna och drar in den kyliga, fruktiga röken. Solen tittar fram igen. Jag blundar och värmer ansiktet, blåser ut rök och lyssnar på trafikens gnissel.
Yalla!