Skip to content

Fyra korta, en halvlång, två korta, en lång

Kairo trafik

 

Det sitter kanske ett dussin personer intryckta i den lilla mikrobussen.
Jag sticker in huvudet, ropar till chauffören.
Dokki? Ska du till Dokki?
Chauffören ropar något och viftar med händerna och skrattar.
Jag klämmer mig in, skickar fram ett par ginea och hoppas på det bästa.
Det bär av, och mikrobussen rör sig som en cell genom den organism som är Kairos trafik.
Jag tittar ut genom fönstret på bilar och motorcyklar och bussar och allt däremellan.
Det går långsamt.
Långa stunder står det stilla.
Chauffören tutar hela tiden.
Liksom alla andra chaufförer i alla andra bilar.
Människor rör sig fram och tillbaka mellan bilarna.
Jag ser en kvinna som fäller ut tumme och pekfinger och vinkar mot vår buss.
Chauffören ropar något och vinkar avvärjande.
En man närmar sig bussen.
Han ropar något, men hans röst äts upp av den kakafoni av trafikljud som omger oss.
Han håller upp alla fingrar på högerhanden och tummen på vänsterhanden.
Chauffören viftar nej, och mannen vänder.
Jag börjar ana ett mönster.
Jag ser ut genom bussens sidofönster.
Nilen som rinner fram utan brådska.
Skelettliknande höghus i olika nyanser av grått.
Reklamskyltar, gatuförsäljare, bilar, människor.
Jag blundar och tar ett djupt andetag, hostar till när avgaserna når ner i lungorna.
Jag lyssnar på motorer, gnissel, röster.
Och tutandet.
Hela tiden tutandet.
Långa tut, korta tut.
Ett, två, flera.
Jag börjar ana ett mönster.
Efter någon timmas krypkörning genom Kairos avgasmättade skymning är vi framme.
I Dokki.
Gott så.

 

microbusSenare på kvällen är jag med en vän på en libanesisk restaurang med utsikt mot Gizapyramiderna.
Jag berättar om min resa i mikrobussen och frågar om handsignalerna.
Han förklarar att det är en slags teckenspråk.
Pyramiderna, säger han och håller pekfingret och långfingret nedåt.
Det går ju inte att höra något, säger han.
Dokki, säger han och för en knuten näve upp och ner i luften.
Han undrar om jag fattar, och jag säger att jag gör det.
Sen frågar jag om tutandet.
Är det bara på måfå?
Han ser på mig och skrattar.
Vänta, säger han.
Någon timma senare är vi på väg hem i min väns bil.
Och så visar han.
Lång, kort, en två, tre, fyra.
Och så vidare.
Man kan tuta här kommer jag, flytta dig, tack, jag älskar dig.
Och en massa uttryck som innehåller söner och hundar och olika grader av idioti.
Och en massa andra meddelanden och känsloyttringar.
Det finns ett helt språk.
Alla kan det.

 

honkingI Kairo spenderar vi mycket tid i bilen, säger min vän.
Ofta står det still.
Vad ska man göra?
Man kan använda strålkastare och blinkers också.
Och vindrutetorkare.
Fram och bak.
Han tutar, och jag lyssnar och lär.
Sen får vi lite bråttom, för min vän råkar tuta någon av son-hund-signalerna precis när vi kör förbi en folksamling vid en matvagn.
Min vän skrattar och trycker på gasen.
Han tutar Jag älskar dig och blinkar med varningsblinkersen.
Och sätter på de bakre vindrutetorkarna.

Min vän släpper av mig i Dokki.
Jag går och lägger mig och ser fram emot ytterligare en lärorik dag imorgon.
Jag ska till skolan och plugga arabiska.
Och så ska jag åka mikrobuss.

 

KAIROS TUTSPRÅK I URVAL
En kort: Här kommer jag.
En lång: Flytta dig!
Två korta: Tack.
Två korta, en lång: Jag älskar dig.
Tre korta, en lång: Du är en son av en hund.
Fyra korta, en halvlång: Öppna ögonen!

(Det finns många fler uttryck. Jag är fortfarande nybörjare, har inte ens börjat med grammatik och intonation ännu.)

Published inKairoKommunikation?Ta sig fram

2 Comments

  1. Olle Olle

    Underbart! Jag ska börja tuta mer.

  2. Visst är det fantastiskt med språk! Just det här språket hade jag ingen som helst kännedom om, vilket gör det ännu mer fascinerande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *